Sverige
Norge
Finland
Danmark
- Signalkabel för stereobruk byggd med två separata OCC-kopparledare med Twin Multi-core geometri
- Skärmning bestående av flätad OFC-koppar och koppar/Mylarfolie med 100 % styrka
- DD-tekniken (Dual Drain) med dubbla ledare som ligger mellan skärmlagrena
- Mikroporös PTFE (Teflon)-isolering har knappt någon inverkan alls
- Läcker finish med en svart strumpa överdragen på kabeln
- Egenutvecklad Ultra RCA-kontakt
- Diameter : 9.8 mm
- Kapacitans : 48.92 pF/m
- Induktans : 0.7256 µH/m
- Resistans : 0.0181 Ω/m
Atlas Cables
Atlas har på kort tid satt sin prägel på marknaden och blivit en av de mest respekterade aktörerna inom kabeltillverkning, mycket tack vare deras rationella och ingenjörsmässiga sätt att skapa maximal prestanda för varje prisklass och kabeltyp. Man lämnar ingenting åt slumpen och allt ska gå att verifiera. Till skillnad från många andra kabeltillverkare så tar man inte in några färdiga lösningar utan utvecklar praktiskt taget allting själva i sin fabrik i Kilmarnock, Ayrshire i västra Skottland.
På deras hemsida får man en lättöverskådlig presentation och kan djupdyka med principerna och läsa om grundläggande tekniska egenskaper och fulllständiga elektriska specifikationer för varje kabelmodell. Man har tagit emot en uppsjö rosade tester och utmärkelser.
Faktum är att deras expertis och pålitlighet också har gjort dem till en respekterad partner för namnkunniga tillverkare, vars kablar under OEM-tillverkas av Atlas.
OCC-koppar - ett exceptionellt men dyrt ledarmaterial
Atlas vet hur viktigt det är med att nyttja rätt ledarmaterial i en av flera aspekter i en kabeldesign. OCC står för "Ohno Continuous Cast", vilket är en patenterad process utvecklad av professor Atsumi Ohno, som i mitten av 1960-talet började studera behandling och stelning av smält metall, och den resulterande kristallstrukturen. Detta koncept utformades först 1978 och använder uppvärmda gjutformar i en stränggjutningsanläggning. Så småningom kom det internationella patentet för OCC (Ohno Continuous Casting).
Processen är mer kostsam vid tillverkningen då man extremt långsamt drar fram metallen för så långa kristaller som möjligt. Inom audiobruk är OFC-kopparn den mest förekommande, där kristallerna är ungefär 2 cm långa. Övergångarna mellan dem agerar som ickelinjära "motstånd" till strömmen. I ledarna dragna med OCC-processen är de över 6.000 gånger så långa, närmare 125 meter! Det innebär att man inte får samma interna, granulerade struktur mellan otaliga kristallövergångar som annan koppar, utan en enda ren kristall i hela kabeln. Det ger mindre distortion och ett renare ljud, och är inget som går att uppnå med vare sig polerade Litz-ledare eller silverplätering!
En kabel konstruerad med OCC-koppar är alltså mer intressant med dess ledningsförmåga än en kabel som använder silverpläterad OFC-koppar, och faktiskt intressantare än en ren silverkabel, beroende på renheten i silvret. Därför undviker Atlas silverplätering på sina analoga signalkablar. Ett tydligt exempel på deras raka principer.
Billiga isoleringsmaterial ska man undvika
PVC (Polyvinylklorid) är en syntetisk plastpolymer som är billig att tillverka och det mest förekommande isoleringsmaterialet på audio- och videokablar på marknaden. Detta trots att PVC är den värsta isoleringen man kan nyttja pg.a. dess höga dielektriska absorption. Detta förosakar en minskning av signalens hastighet. PVC finner du därmed inte i någon av Atlas kablar.
I deras mer överkomliga konstruktioner så använder man porös PEF som isolering (skummad polyeten), medans de mer exotiska modellerna har mikroporös PTFE (Polytetrafluoreten, mer känt som Teflon).
PEF innebär att man i skumningsprocessen använder ett jäsmedel, av vilket det finns två typer. Atlas använder den gasskummade metoden, vars process skapar ett dielektrikum som är mer inert och konsekvent och därmed får lägre absorption.
Ännu bättre är PTFE, som är ett unikt dielektriskt material med låg densitet och som är fasstabilt vid rumstemperatur. Som material är det mer kostsamt. Den absolut bästa isoleringen är luft, men det är naturligt inte praktiskt i en kabeldesign. Ledare som ligger fritt i ett rör med luft gör att kabelns elektriska egenskaper blir olika beroende på hur de är positionerade för tillfället och är därför inget alternativ för konsekvent och exakt prestanda. Med Atlas idé att använda mikroporös PTFE så får man ett minimum av kontaktyta av isoleringen mot ledarna och man kan samtidigt mer precist hålla dem på plats.
Integra & Ultra RCA Plug (samt även XLR)
Atlas har egenutvecklat sina RCA-kontakter, som har en superlåg massa, icke-magnetiska material samt en lödfri, kallsvetsad anslutning som inte komprimerar kabeln och ger en kontinuerligt ren signalväg. De följer samma grundkonstruktion, men där skillnaden ligger i att man i mesta möjliga mån följer kabelns. Har kabeln OCC-kopparledare så är även RCA-kontakten tillverkad i OCC. Varför man kallsvetsar och inte löder har med OCC-kopparns struktur att göra. När den värms upp så förändras den omedelbart, och det går helt enkelt inte att applicera lod vid termineringen. Genom att kallsvetsa så pressas de båda materialen (kabelns ledare och kontaktens del) ihop till ett stycke, vilket ger en övertygande bättre terminering än att använda lödtenn i övergången. Detta eliminerar alla elektriska variationer som annars uppstår.
En annan fördel med detta är att impedansen inte förändras i onödan, vilket är extra kritiskt i de sammanhang när impedansen ska vara 75 Ohm. Den asymmetriska innerhylsan består av två blad som också agerar returledare. De ger utmärkt skärmning över hela kontakten och samtidigt får de ett bra grepp om apparatkontakterna och rengör dem automatiskt vid inkoppling.
Integra sitter på de enklare nivåerna med coaxial geometri, medan Ultra sitter på de symmetriska kablarna.
Atlas XLR-kontakter följer exakt samma principer, med kallsvetsade stift och material som följer kabelns. Inget får lämnas åt slumpen!
Vikten av en effektiv skärmning
När vi kommer till skärmningen så lägger Atlas in en extra växel jämfört med andra konkurrenter. En skärm måste alltid anslutas korrekt för att göra sitt jobb. Många kabeltillverkare väljer att lägga en skärm utanpå ledarna utan att ansluta den. Effekten är att skärmen då likt en antenn leder in mer störningar än om kabeln inte hade en skärm alls. Nivåerna kan vara så stora som 10-100 gånger mer störningar. Atlas väljer att på sina digitala coaxialkablar att ansluta skärmen i båda ändar, eller enbart i givaränden på de asymmetriska, vilket gör att de då också blir riktade (man följer texten på kabeln). Detta ger ett mer effektivt skydd från hemmets alla störkällor och är egentligen något som alla seriöst konstruerade lågnivåkablar skall ha, oavsett pris. I en Atlas-kabel så består skärmen alltid av såväl folie samt minst en flätad skärm utanpå.
Men att skärma en kabel ordentligt är relativt enkelt. Desto större utmaning ligger i att bibehålla skämens integritet även när den termineras till kontakten. I sina finare modeller har Atlas därför introducerat en teknik man kallar "dual drain", förkortat "DD", som har dubbla skärmanslutningar och som också ger ett minimum av komprimering av skärmen. På så vis får man ett 360 graders skydd hela vägen, något som missas i de flesta vanliga kablar.
På toppmodellerna har man utvecklat Grun-tekniken, som har ett system så att man kan koppla kabelns skärm till en extern jord, som i elektronikapparatens chassi eller jord i vägguttaget. Detta innebär att skärmens små störningar inte tillåts komma in i apparatens jordplan, samtidigt som skärmningen kan göras fullständigt kompromisslös.
Grun - en referens gällande jord
Atlas inställning till hur man tillverkar en bra kabel från grunden har gjort dem till en respekterad tillverkare idag. När man kommit upp till toppsegmentet i Atlas kabelutbud så erbjuder man en extra intressant detalj som döpts till Grun. Detta är ett jordsystem som man på kompatibla och förberedda modeller kan köpa som ett tillval, antingen direkt eller senare i framtiden.
När man konstruerar en analog signalkabel så bör man skärma denna på ett bra sätt för att minimera störningar. I en coaxialkabel kan skärmen vara en ledare, medans i en symmetrisk konstruktion istället ligger utanför ledarna. För att skärmen inte ska inducera störningar i signalen, vilket skulle ge den en motsatt effekt till vad den är avsedd för, så krävs det att skärmen är ansluten till jord. Detta gör man då genom att ansluta skärmen i kabelns ena ände. Även om man får ett mycket effektivt skydd så finns det en baksida med principen och det är att man samtidigt introducerar störningar i elektronikens jordplan. Jämfört med oskärmade kablar, eller ditos med en skärm som ligger oansluten, så är störningarna betydligt lägre.
Våra hem är idag fyllda med störningar från mobiltelefoner, laddare, Wifi-nätverk och datorer. Kablar agerar som antenner, som då blir mottagningskänsliga för RF (radiofrekventa) och EM (elektromagnetiska) störningar, samt även störningar som ligger i signaljorden. Detta är en av de största bovarna till varför anläggningen inte når sin fulla potential. Lite ironiskt så upplever man detta först när störningarna har eliminerats, även om mycket av dessa störningar teoretiskt ligger bortom frekvensområdet som det mänskliga örat hör.
Det är här som Atlas tacklar problemet genom det separata jordsystemet Grun, en lösning som vänder sig till de användare som är helt ovilliga att acceptera en kompromiss av något slag. Grun ger möjligheten till en extern och gemensam jordreferens, som inte måste gå genom elektroniken och som inte kompromissar med skärmningens effektivitet.
Tre olika varianter finns tillgängliga. För elektronik kan man ansluta Grun genom RCA till ett ledigt RCA-uttag, något som man har döpt till en Pseudo-balanserad koppling. Finns det inte lediga RCA-uttag kan man beställa Grun med en spadkontakt, som ansluts till en chassiskruv för en helt självständig jord. Alternativt kan man få Grun med en strömkontakt där endast jordstiften sitter i, som då ansluts till vägguttaget. Givetvis kan, och bör, man sedan länka samman alla Grun-kablar i systemet för en gemensam jordreferens.
